Man mår verkligen apkass när man gjort fel i mitt jobb. Det är ju en person därute som fått fel medicin, idag upptäcktes ett fel jag gjort och just nu sitter jag och grämer mig med en stor påse polly. Det pratas om detta med felexpeditioner en hel del bland kamraterna men det hjälper liksom inte, när man upptäcker lider man verkligen och stödet hjälper inte. Ibland låter det på oss i lunchrummet som att HSAN skulle vara det värsta som kan hända men själva den grejen är ju tämligen ointressant, det är ju det personliga lidandet man orsakat som är det hemska. Eller kanske är det oförmågan att göra något för att göra det ogjort som är det hemska.

Vad gör man då för att få bot på det? Det brukar suddas ut efter ett tag tyvärr, sen är man tillbaks i de gamla rullorna igen. Går det då ur helt, nej förhoppningsvis inte tycker jag. Vidare brukar det sägas att fela är mänskligt, jo så kan det vara, men duger det? Är inte perfektionism grundkrav inom hälso- och sjukvården? Ett tredje steg är: Den som inte gör fel har inte gjort något – nä kanske inte det, ibland kan man ana att det är det som har målat in oss i långsamhetsträsket på apoteket. För att inte göra fel gör vi allt med tredubbla par hängslen.

Usch, fy, tvi och blä åt denna känsla iallafall. Nu ska jag äta mer polly och se om jag kan sova inatt.

Jag vill framförallt framföra min uppriktiga ursäkt – inte för att det gör det rätt eller bättre egentligen men det är det bästa jag kan komma på.

Andra bloggar om: apotek, apoteket, läkemedel, felexpeditioner, känslor, jobb