Varför argumenterar apotekspersonalen som oftast med sina kunder/patienter som valet att välja en annan medicin än vad läkaren tidigare har skrivit ut?

Jo det kan man faktiskt svara på som apotekare. För att vi måste! Systemet är uppbyggt på det viset att förskrivare (läkare/veterinärer/tandläkare/sköterskor/dietister) förskriver varor på recept/hjälpmedelskort.

Vad gäller läkarnas och sköterskornas förskrivningar på recept så tyckte landstingen för en 6-7 år sedan att det gick åt ruskigt med pengar för alla läkemedel. Djupa veck i mångas pannor gav svaret: Vi tvingar på apotekarna jobbet med att traggla med kunderna om att spara in pengar åt oss, på det viset kan vi fortsätta skriva ut något vi lärt oss vad det heter och är det bästa för denna åkomma så sparar apoteket in pengarna så vi får lite över till annat.

Således kom generikareformen till. Apoteket ska därmed erbjuda kunden att få det billigaste preparatet som läkemedelsverket har bedömt är likvärdigt med det som läkaren valt – men bara under förutsättning att läkaren anser att det är OK för den enskilda patienten. Därför finns det en kryssruta på receptblanketten där förskrivaren anger om det inte är OK och detta bedöms givetvis för varje enskild förskrivning. Det lokala apoteket är i sin tur skyldig att hålla det billigaste preparatet som är tillgängligt på svenska marknaden i lager. Nu till den fina fixen, läkaren förbehåller sig rätten att endast betala för det billigaste preparatet vad avser patientens högkostnadskort hos apoteket. Är patienten särskilt fäst vid sitt originalnamn så tar inte läkaren hänsyn till det utan låter då patienten stå för den prisskillnad som är däremellan – det har ju gjorts en bedömning av att det billigare är lika bra för patienten när receptet skrevs ut. Så i sak inget problem.

På detta fiffiga vis slipper förskrivaren hålla sig uppdaterad kring ”oväsentligheter” som priser.  Jag vill dock tydligt poängtera att det finns många förskivare som bemödar sig om både att verkligen bedöma det enskilda behovet och bedöma priser.

Det som blir apotekarens problem är ju att kunden tämligen ofta (läs nästan alltid) tror att läkaren skriver ut något specifikt bra åt dem och inte bara det märkesnamn som någon duktig konsulent lyckats få dem att komma ihåg.

Är systemet bra? Frågar du läkarens ekonomi – så är det nog det, anar att det är många blodprov och tester som inte skulle kunna göras om detta system inte fanns. Frågar du apotekaren så är det mer tveksamt – vem vill egentligen ständigt bli ifrågasatt på sitt jobb för att man kommer med besvärliga frågor. Vidare ser vi dagligen exempel på när patientsäkerheten sätts på spel i och med detta system. Att göra ett jobb åt någon annan som man inte får något för mer än en osäkrare läkemedelshantering är långt ifrån stimulerande också. Sist och minst är det på något vis marginellt roligt att nödgas sälja billigare produkter än möjligt.

Annars kan man konstatera att mången läkare nog också är missnöjd med systemet då det förmodligen skapar än mer problem i deras rullor än i våra med patienter som är osäkra, har tagit fel, tagit dubbelt etc mm.

Det finns ett system som många anser vore långt mycket bättre – men det var inte intressant när det begav sig.