Det börjar kännas nu. Att inte veta vem som är ens chef om ett halvår, att veta att man om man säljs har avverkat 2-3 chefer med olika inriktningar. Att fundera på hur datasystem kommer att fungera, vart alla papper ska ta vägen och vad man måste göra om. Hur får man varor, och hur ser alla de små små stödsakerna ut som bara måste fungera.

Det som väger tyngst är ändå känslan av att man kommer få göra det själv. Politiker beslutar om regler, sen kommer läkemedelsverket med sina förtydliganden och till slut drämmer cheferna i med de konkreta listorna på vad som ska göras. Kvar står en apotekare med 300 kunder i kö som inte har en dator som fungerar, inte kan sälja den enklaste tandborste och snurrar som en ballerina. Då gäller det att uppmana alla kraft och kunnande och erfarenhet som finns för att det inte ska gå galet och Trombylen hamnar i fel påse.

Omställningstiden känns skev i hela processen, ingen tid att läsa och diskutera förslag ges i yrket – ingen återkoppling önskas från Apoteket AB om vad de som ska ta ansvaret i praktiken vill och ingen annan verkar vilja veta vad vi tycker heller. Varför är det så? Ska det bara räknas vad vi röstar vart fjärde år och sedan har man tyckt allt man har rätt till?

Frukta dock icke, datorer har bara funnits i knappt 30 år, det är lösbart även utan. Kunskaperna sitter jag på så att det ska vara något avgörande problem är inte troligt.

Den fege rackaren i mig säger just nu: Tänk vad lätt det blir om du blir kvar hos Apoteket AB, då finns allt på plats och inga förklaringar behövs. Som tur är säger den modige rackaren fortfarande, men då får du ju inte lära dig något nytt. Således är beslutet inte fattat och hur som helst är vi anställda ju bara boskap som säljs så valet är ju inte mitt egentligen, inte förräns om några år när arbetsmarknaden stabiliserat sig lite.

Läs även andra bloggares åsikter om Apoteket AB, omreglering, apotekare, oro, arbete